I jakten på data har mängder av adtech-företag förlorat respekt för den skada hanteringen av personliga uppgifter kan innebära, skriver Jesper Stenberg som är intern på Strossle. Ska de integritetsvänliga alternativen vinna mark behöver allmänhetens kunskap om riskerna öka, menar han.
”Företagen hävdar att samtycket är giltigt, medan personen framför skärmen endast klickade på vad som helst som gjorde att cookie-notisen försvann”, skriver Jesper Stenberg, som är kritiskt till adtech-industrins datahantering.
Det är nu snart ett år sedan jag stod inför samma beslut som Neo i filmen The Matrix från 1999. Framför mig hade jag ett blått och ett rött piller. Det blåa skulle innebära att jag fick leva vidare som vanligt, lyckligt ovetande om den övervakning och manipulering som jag dagligen utsätts för av ad tech-industrin. Det röda erbjöd mig en bister verklighet bortom mina bekymmerslösa ”jag accepterar”-klick på cookie-notiser. Jag valde det röda pillret, och även om jag inte bemästrade konsten att ducka för kulor i slowmotion, vaknade jag till en ny verklighet. En verklighet där kränkandet av mänskliga rättigheter och integritetslagar sker i miljontal per sekund och där demokratin successivt undermineras. Jag vaknade upp till den bistra sanningen att övervakning är världens mest framgångsrika affärsmodell.
Sedan september 2020 har jag forskat kring sambandet mellan mänskliga rättigheter, databehandling och så kallad ”targeted advertising”, eller riktad marknadsföring. Forskningsfältet avslöjar hur mängder av adtech-företag verkar utifrån en affärsmodell som kränker mänskliga rättigheter och bryter mot integritetslagar, såsom GDPR. I jakten på vår data har dessa företag förlorat respekt för den skada hantering av persondata kan innebära. För även om en enda datapunkt säger väldigt lite om en individs personlighet eller beteende, så kan data som är organiserad och analyserad i stora mängder avslöja våra innersta tankar och känslor.
Adtech-företag skryter om att ha miljarder personliga reklamprofiler på användare, medan användarna själva inte ens känner till vilka dessa företag är. Genom att betona ”jag accepterar”-knappar och på andra sätt manipulera konsumenten till att godkänna cookie-inställningar, får hemsidor – och alla de tredjeparter som verkar där – det samtycke de behöver för att skörda persondata. Detta resulterar i att konsumenter blir bevakade av hundratals aktörer online, de flesta totalt okända för dem. Företagen hävdar att samtycket är giltigt, medan personen framför skärmen endast klickade på vad som helst som gjorde att cookie-notisen försvann.
För att ett samtycke ska vara legalt under GDPR måste det vara informerat, frivilligt och en ”otvetydig viljeyttring” av användaren, för att nämna några av kriterierna. Dessa kriterier uppfylls sällan och en studie från 2019 har visat att mindre än 0,1 procent av alla användare skulle acceptera tredjeparts-cookies för alla databehandlingssyften.
Det är inte svårt att föreställa sig varför konsumenter skulle välja att inte samtycka. Adtech-industrins datahantering hotar inte bara konsumentens integritet, men också rätten till självbestämmande, icke-diskriminering och våra demokratier. Det ingår i riktad marknadsföring att skilja på människor, baserat på olika karaktärsdrag, beteenden och åsikter. Därför borde det inte vara en överraskning för någon att det också medför diskriminering. Under det senaste årtiondet så har vi sett fall där data- och ad tech-företag segmenterar användare under kategorier såsom depression och våldtäktsoffer. Samtidigt har Facebook tillåtit annonsörer att inkludera eller exkludera personer från att se bostadsannonser baserat på deras etnicitet.
Det ska sägas att vissa företag, Facebook inkluderat, har tagit bort några av de attribut som de tidigare kategoriserat användare under, men det är otillräckliga åtgärder. Forskning har visat att annonsörer kan diskriminera trots att det inte går att segmentera användare under känsliga attribut och politisk annonsering har skakat om demokratiska samhällen. Adtech-företags omfattande insyn i användares beteenden och intressen, tillåter dem att kategorisera väljare efter deras politiska uppfattning. Inte minst uppmärksammades risken med politisk data efter Cambridge Analytica-skandalen och dess potentiella påverkan på det amerikanska valet 2016 och folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU samma år.
Som det norska Forbrukerrådet uttrycker i sin rapport ”Out of Control”, så sker miljarder människorättskränkningar per sekund i samband med profilering och riktad marknadsföring online. Främst kränks vår rätt till privatliv. Samtidigt blir vi mer och mer polariserade för varje dag som går, drivna ifrån varandra av system som är skapade för att särskilja och segmentera oss.
Min förhoppning är att allmänheten blir medveten om de människorätts- och integritetskränkningar som adtech-industrin medför. Då kan integritetsvänliga alternativ, såsom kontextuell marknadsföring, stå som slutsegrare över den övervakningsbaserade riktade marknadsföringen. Som individer har vi valmöjligheten att ta det blåa eller det röda pillret. Att förbli blinda gentemot tech-giganternas hänsynslösa plundrande av vår data. Eller att ta klivet ut ur Matrix och bemöta verkligheten bakom ”jag accepterar”-knappen på cookie-notisen.
Jesper Stenberg
Internship Strossle
